Drama när rugbyspelarna flydde
Fem minuter innan tåget skulle lämna Norrköpings central fattade Vaclav Casta sitt livsavgörande beslut. Han tog sin väska, försvann från perrongen med snabba steg och fann så småningom friheten i sitt nya hemland.
Uppskattningsvis 300 000 personer, många av dem högutbildade, emigrerade från Tjeckoslovakien som en följd av Warszawapaktens invasion av Prag den 21 augusti 1968. Vaclav Casta var en av dem.
- Det kändes som att det inte längre fanns någon framtid i Prag, säger Vaclav Casta nu, 40 år efter invasionen.
Det hade annars verkat så bra den våren. Under ledning av Alexander Dubcek föreföll det kommunistiska Tjeckoslovakien gå mot en liberalare framtid under 1968 års första hälft. Dubceks reformprogram omfattade bland annat pressfrihet och ett demokratiskt flerpartisystem. "Socialism med ett mänskligt ansikte", kallade han det själv. Tankarna födde folkets förhoppningar om en framtid i frihet.
- Absolut, säger Vaclav Casta som själv var student då och som bäst utbildade sig till kock. Läget var förhoppningsfullt. Vi trodde nog i allmänhet att vi skulle bli av med kommunismen.
Hoppet släcktes effektivt och obarmhärtigt när stridsvagnarna rullade in på Prags gator den 21 augusti 1968. Warszawapaktens makter - Sovjet, DDR, Ungern, Bulgarien, Polen men inte Rumänien - slog tillbaka mot den, som det hette, "kontrarevolutionära kuppen i det socialistiska broderlandet". Följden blev, bland annat, att många flydde från Tjeckoslovakien.
Chansen att åka kom plötsligt
För Vaclav Casta kom möjligheten i och med att han också var en lovande rugbyspelare. Just den 21 augusti 1969, på den blodiga årsdagen av ockupationen, reste hans klubb Sparta Prag till Norrköping för ett rugbyutbyte med RK Trojàn.
- Jag var bara 17 år och spelade egentligen i Sparta Prags juniorlag. Men när en av spelarna i A-laget bröt armen bara en vecka innan avfärden fick jag plötsligt chansen. Jag hade en vecka på mig att fixa i ordning alla papper innan resan. Det var inga problem. Det var så det var då. Det krävdes att man var elitidrottsman eller hade de rätta kontakterna med myndigheterna för att man skulle få resa utomlands. Utan Sparta Prags namn i ryggen hade jag fått vänta med ett utresetillstånd i ett år.
Vaclav Casta förstod att han i och med resan skulle få chansen att hoppa av. Det var inget han funderade närmare på. Han var ung, oerfaren och kunde inget annat språk än tjeckiskan.
- Alla jag pratade med sa åt mig att ta chansen, berättar han. Till och med min tandläkare. Jag lagade en tand några dagar innan vi åkte. "Stanna i Sverige och fixa dina tänder där istället" sa han.
Det tjeckiska rugbylaget mötte Trojàn i två matcher och bodde på vandrarhemmet i Abborreberg. Tjecker som redan bodde i Sverige och Norrköping hörde av sig och lovade att ta hand om den som ville hoppa av. Den medföljande politruken (en rysk politisk kontrollant) i truppen anande vad som var i görningen.
- Redan efter den första matchen hoppade tre man av från vandrarhemmet, säger Vaclav Casta.
Av dem bor Miroslav Mrskos och Josef Savel fortfarande kvar i Norrköping medan Josef Slapek är bosatt i Vänersborg.
Efter den andra matchen mot Trojàn gjorde sig Vaclav Casta och den övriga truppen redo att åka hem till Prag igen. Då hade han på allvar börjat fundera på att hoppa av. Det slutgiltiga beslutet tog han på perrongen. I sista ögonblicket. Fem minuter innan tåget skulle gå tog han sin väska och gick. Ingen försökte stoppa honom.
- Det hade sagts att det skulle komma en tjeckiskregistrerad Skoda till centralen om det var någon som ville hoppa av i sista stund. När den kom tog jag min väska och gick dit. Jag lade väskan i bilen och vände mig om en sista gång för att vinka adjö till mina kamrater på tåget.
- Trojàn tog hand om allting när jag hade hoppat av. Bostad och alla papper. Jag behövde aldrig komma till någon flyktingförläggning. Den första tiden bodde vi på Frälsningsarmén på Tunnbindaregatan.
Avhoppen skapade stora rubriker. Tidningarna skrev och Radio Free Europe berättade om att fyra rugbyspelare från Sparta Prag hoppat av under en turné i Sverige.
- Det spred sig snabbt. Redan innan laget var tillbaka i Prag var min brorsa Robert på fotbollsmatch i Prag. Bakom honom på läktaren stod några män och pratade om att de hade hört talas om avhoppen. Han vände sig om till dem och sa att det inte kunde stämma. "Det borde ju jag veta, min brorsa spelar i det laget".
- Men han blev varse att det verkligen stämde när han kom hem till vår mamma strax senare och hittade henne sittande och gråta. Hans son fick samtidigt sparken från sitt jobb som bilmekaniker hos polisen på grund av mitt avhopp. Han var inte trovärdig längre, menade de.
För Sparta Prags rugbysektion väntade utreseförbud i fem år och samtliga rugbyklubbar i Tjeckoslovakien förbjöds resa utomlands under ett år.
Ångrar sig inte
Trots konsekvenserna ångrar inte Vaclav Casta sitt livsval och avhopp.
- Jag brukar säga att jag inte ångrar det för en enda sekund. Framtiden i Tjeckoslovakien försvann med invasionen. Jag var med på Vaclavplatsen när ettårsdagen av ockupationen uppmärksammades. Tre rader med poliser försökte förgäves stoppa folkmassan innan de gav upp och flydde från trycket. Då kom militären med sina jeepar och körde rakt in i folkmassan. Folk dog runt omkring mig. Jag klarade mig för att jag var snabb och vältränad och hann undan. Senare på kvällen, vid midnatt, klev jag på tåget till Norrköping.
57-årige Vaclav Casta har bott i Norrköping ända sedan avhoppet. Han spelade rugby för Trojàn under en mängd av år och sedan tre år tillbaka driver han restaurang Mitropa på Garvaregatan. Han köpte sig fri från sitt tjeckiska medborgarskap 1976 för 5 000 kronor. Under 1990-talet började han åka tillbaka till Prag med jämna mellanrum.
- En av mina ungdomskompisar från restaurangskolan hade öppnat en egen krog i Prag och under sex år var jag där och jobbade under några perioder. Vi körde en svensk matvecka på våren och en kräftskivevecka på hösten.
40 år efter de dramatiska händelserna i Prag hyllar Vaclav Casta RK Trojàn för all hjälp och stöttning han fick i samband med avhoppet. Drömmen om ett öppnare och friare Tjeckoslovakien dog, men livet i Norrköping blev också bra.
- Vi hoppades så mycket på Dubcek. Tron på ett fritt Tjeckoslovakien var stark. Men efter invasionen blev allt ännu värre. Det var som att de ville kväva alla tankar på frihet en gång för alla.